Att komma på sig själv

Jag har aldrig tidigare brytt mig om det där med kalorier. Det har liksom fungerat utmärkt ändå. Har inte haft något intresse av att veta exakt hur nyttig eller onyttig den där mackan är som jag trycker i mig. För hej, kom igen. Man behöver ju inte vara ett större snille för att förstå att det inte går att käka pizza varje dag om man inte vill förvandlas till en liten tjockis. Det handlar om att hålla en sorts balans - en dag på Max, nästa dag inte fullt så fet. Man behöver nästan inte ens tänka på det. Det hela sker per automatik. Så har det alltid varit för mig, fram tills nu. Här i fetmans Mecka har jag plötsligt börjar vrida och vända på alla tänkbara förpackningar för att hitta dess kalorivärde. Det är ett tufft och stundtals väldigt skrämmande jobb (salladen som visar sig vara en jävla kaloribomb). I morse nådde jag dock en gräns. Jag satt och räknade på hur mycket ett glas  apelsinjuice kunde tänkas innehålla. ETT GLAS APELSINJUICE. Jesus. Om jag hade klarat av det hade jag gett mig själv en örfil och sagt: Ta dig samman ditt fån.